Första veckan som pappa

Söndagen den 25 mars var det äntligen dags. Efter ca nio månaders väntan ropade min älskade fru Milena att jag skulle komma fort. Efter dryga åtta år tillsammans vet jag att "kom fort!" kan innebära allt från en gullig djurbild på internet till att jag ska hjälpa henne att klippa naglarna på höger hand så blev jag inte alltför stressad av hennes tillrop. Det var ju trots allt en vecka innan beräknad nedkomst.

Först när jag såg henne ståendes med en pöl mellan benen förstod jag vad som var på gång. Ett samtal till BB lugnade mig något då de sa att vi kunde komma in på en kontroll men att de antagligen skulle skicka hem oss eftersom hon inte hade några värkar. Ca en och en halv timme senare satte vi oss i bilen och DÅ satte värkarna igång och det ordentligt. Vid första undersökningen var hon redan öppen 4-5cm och vi fick stanna kvar trots allt.
Öppningsskedet gick i raketfart och efter ytterligare en timme var hon öppen 8 cm. Trots (eller kanske pga?) den snabba öppningsfasen så avstannade förlossningen lite då hennes krystvärkar inte var tillräckligt långa varför läkaren, efter vårt godkännande, hjälpte till med en sugklocka.

Kl. 02.21 den måndagen den 26 mars är ett klockslag jag aldrig kommer att glömma. Då fick jag se min lilla son för första gången. Det första jag såg var ett litet huvud som var alldeles täckt av mörkt, långt hår. Han skrek nästan direkt för att sedan lugna ner sig när han hamnade på mammas bröst.

Därefter följde ett par timmar när vi bara låg och bekantade oss innan vi fick flytta in på ett familjerum. Trots den långa dagen och all spänning som byggts upp inom mig hade jag svårt att somna. Orolig som jag var var jag tvungen att lyssna att han verkligen andades där han låg och sov.

Ett dygn efter födseln fick Axel besök av Farmor och Farfar som kommit upp till Stockholm för att få träffa sin sonson.

Dagarna därefter förlöpte väl, vi blev omhändertagna av en mängd olika sköterskor och barnmorskor som gav tips och råd om hur man sköter sin lilla ögonsten. I två dygn stannade vi och det kändes lite tveksamt när vi skulle åka hem, hur skulle vi klara av att sköta ett litet barn helt själva?

Det har dock gått bra, Axel sover större delen av tiden av dygnet och däremellan hinns det med blöjbyten och amning. Utöver detta har vi hunnit med att göra ett PKU-prov samt att ta ett familjefoto för publicering i tidningarna.

Ikväll kommer Mormor och Morfar på besök, för trots att Axels pappa är förkyld kan de inte vänta längre på att få träffa sitt första barnbarn.....